I små, små bitar

Det kan väl inte bli såhär, eller hur? Hur kan de göra så? Det är ju nästan skrattretande, ja man vet inte om man ska skratta eller gråta. Jag vill inte tro att det är sant, nej det kan inte vara sant. Jag gömmer mig på mitt rum, rädd att ifall jag går ut så kommer jag tvingas förstå. FAAAAN. Såhär ska det ju inte vara. Det måste ju vara nått jävla fel på dem ifall de gör såhär. För hon var ju allt och lite till, det man behövde för att fortsätta leva med det där leendet på läpparna.
Nu förstår jag vad Sandra menade när hon för många många år sedan sa att hon sprängst i små, små bitar. det saknas något.
Jävla idioter, ni har förstört allt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback