Dagens I-landsproblem

När jag var liten var jag stor. Jag visste mycket och jag var smart och mycket mogen. Eller ja, kanske inte, men det kändes så i alla fall. Jag var stor och världsvan och inte alls lika liten som de som är små nu är. Med det menar jag inte att jag är stor nu, tvärtom så känner jag min bara mindre och mindre...
Men i vilket fall som helst så känns det konstigt. Som nu, när jag sitter och kollar på en 12 årings kollage på Lunarstorm och förvånas över deras liv. Sminkade jag mig verkligen när jag var 12 år gammal? Gjorde jag verkligen alla de där sakerna som dagens 12åringar verkar göra? Trotts det så känns de bara ännu mindre. Deras söndersminkade ansikten och rök-stinkande andedräckt kan inte dölja deras ålder. det kan inget, hur väl de än fösöker. Var det verkligen lika många 12 åringar som förlorat oskullden när jag var 12 år? Visst är det sjukt? I det sammhälle vi lever i måste man bli vuxen så fort som möjligt, allting måste gå snabbt. Folk leder av stress och ångest och ungdomar måste bli vuxna så snabbt som möjligt. Är det då inte så att vuxna strävar efter ungdom? Kanske beror det på att de aldrig fick vara barn så länge de ville, utan tvingades växa upp.
Jag ska nog fortsätta vara barn ett litet tag till, det känns bäst så...