Dagens I-landsproblem

För första gången känner jag mig helt nöjd. Jag accepterar, och lär mig att leva med det, och älska det.

Jag ska iväg igen, och det är inte förens nu det slår mig att med alla de planer jag har framför mig, så kommer jag inte träffa någon av mina bekanta på år och dar, eftersom alla de planer jag så flitigt planerat bara inkluderar mig själv. Skönt, ja visst, jag har flera månader och veckor framför mig som bara inriktar sig på mig, mig, mig. Samtidigt lite tråkigt, men inte hemskt. Jag tycker om min självvalda ensamhet.
Igår lyckades jag i alla fall träffa endel av dem, när jag var och tittade på Gabriella när hon uppträdde. Träffade helt otippat Ellinor, och det slutade med både trårar, skratt och skvaller.
Fick en skymt av Viktor och Andre vid färgan, det blev kramar och löften om att synas snart igen.
Så slutade kvällen hemma hos Isabelle, men skitsnack om dagens ungdomar och filmer som man bara måste se ("Gosh, gosh!")
En något blygsam Gabriella kommer dit, och får applåder och lovord.
 Niklas , som likt mig har ett fullspäckat schema, var hemma över dagen från arbetet på Gullmartank. Ny frisyr och ny piercing, men samma gammla Niklas.
Idag, ännu en av dessa få lediga dagar, ska jag träffa Thea och Ida.