Blank

jag tänker på det tusen gånger om dagen
Jag börjar gråta, på bussen och de andra resenärerna tittar irriterat på mig eftersom mitt hysteriska snyftande stör deras lugna bussresa.
Det känns så otroligt skönt att du sa det, för hela tiden har jag oroat mig för att jag är den enda som inte lyckats ta sig i kragen än. Missuppfatta mig rätt nu, jag menar inte att jag är glad över något som gör dig olycklig eller nere, för det är det sista jag vill, men det känns kanske skönt att veta att jag inte är jätteonormal i alla fall. Tack.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback