Inte så kul skämt längre
allt började bli bra. allt va bra igen. det enda farliga är att på onsdag är det 12 mars. Senast det var den 12 så var det den 12 februari, och då var det en tisdag. Jag gillar inte den 12.
Det känns som om allting gått emot mig på senaste och jag har försökt fundera på vad jag gjort för fel och elakt, dock utan framgång. Jag skall väl inte hävda att jag är en genomgod människa, men jag är väl inte heller den värsta man kan finna. Ja, jag är ju åtminstonde min egen favorit.
Nu var i alla fall allting påväg uppåt och jag kände hur bra allt höll på att bli. Min mens som jag haft i tre veckor sen jag satte in staven har tagit slut, vilket känns underbart och det fina vädret gjorde mig på så snyggt humör. Nu känns det som om jag skulle kunna ha mens resten av mitt liv om allt annat bara kunde bli lite bättre. mens mens. varje dag, varje timme, hela mitt liv tills jag blir 86 och dör. Det hade inte gjort någonting, det hade jag kunnat leva med. Jag hade vant mig, klarat mig. Dessvärre kan jag inte tvinga mig själv att vänja mig vid allt annat hur mycket jag än försöker, och tro mig; jag försöker. Varje dag, varje timma, ja, resten av hela mitt liv skall jag försöka vänja mig. Jag tror inte det går.
Det löser sig brukar Matthias säga. Fan, jag vill sä gärna tro dig.
Anledningen till mitt utbrott är näst intill patetisk. Jag färgade håret idag, och det är fördjävligt. Hemskt, äckligt, avskyvärt. Jag ser ut som en 40 årig tjock hora med lila slingor. (de skulle vara mörkblonda, men VISSA jävla frisörer är ju mer inkompitenta än andra) Men det känns som om INGENTING kan gå rätt, och det känns så jävla orättvist att det är så. det enda posetiva är att mensen är slut, och att det finns ett få antal människor som faktiskt försöker. Förlåt att jag slänger så mycket på er. Jag försöker behärska mig, och det gör jag också, men det är så mycket skit att även fast det bara är en hundradel jag säger till er så är det ändå för mycket. Förlåt. Lämmna mig inte nu, för jag skulle dö utan er.
Ringde Sara och tyckte synd om mig själv. Jag minns knappt vad hon sa, men ibland behöver jag bara höra hennes röst för att bli lugn. men det är hemligt.
Nu ska jag in till stan med Ida och träna.
Det känns som om allting gått emot mig på senaste och jag har försökt fundera på vad jag gjort för fel och elakt, dock utan framgång. Jag skall väl inte hävda att jag är en genomgod människa, men jag är väl inte heller den värsta man kan finna. Ja, jag är ju åtminstonde min egen favorit.
Nu var i alla fall allting påväg uppåt och jag kände hur bra allt höll på att bli. Min mens som jag haft i tre veckor sen jag satte in staven har tagit slut, vilket känns underbart och det fina vädret gjorde mig på så snyggt humör. Nu känns det som om jag skulle kunna ha mens resten av mitt liv om allt annat bara kunde bli lite bättre. mens mens. varje dag, varje timme, hela mitt liv tills jag blir 86 och dör. Det hade inte gjort någonting, det hade jag kunnat leva med. Jag hade vant mig, klarat mig. Dessvärre kan jag inte tvinga mig själv att vänja mig vid allt annat hur mycket jag än försöker, och tro mig; jag försöker. Varje dag, varje timma, ja, resten av hela mitt liv skall jag försöka vänja mig. Jag tror inte det går.
Det löser sig brukar Matthias säga. Fan, jag vill sä gärna tro dig.
Anledningen till mitt utbrott är näst intill patetisk. Jag färgade håret idag, och det är fördjävligt. Hemskt, äckligt, avskyvärt. Jag ser ut som en 40 årig tjock hora med lila slingor. (de skulle vara mörkblonda, men VISSA jävla frisörer är ju mer inkompitenta än andra) Men det känns som om INGENTING kan gå rätt, och det känns så jävla orättvist att det är så. det enda posetiva är att mensen är slut, och att det finns ett få antal människor som faktiskt försöker. Förlåt att jag slänger så mycket på er. Jag försöker behärska mig, och det gör jag också, men det är så mycket skit att även fast det bara är en hundradel jag säger till er så är det ändå för mycket. Förlåt. Lämmna mig inte nu, för jag skulle dö utan er.
Ringde Sara och tyckte synd om mig själv. Jag minns knappt vad hon sa, men ibland behöver jag bara höra hennes röst för att bli lugn. men det är hemligt.
Nu ska jag in till stan med Ida och träna.
Kommentarer
Trackback