Dagens I-landsproblem

Idag är ett virrer. Lyckligtvis kommer inte dessa dagar lika ofta längre, men de kommer.
Jag känner mig som en liten tös. Jag är okapabel att klara mig själv, och egentligen vill jag bara krypa upp i mamma eller pappas knä och säga "rädda mig, fixa allting". det är nog därför jag är som jag är mot dig. det är därför jag kryper så nära dig som möjligt om jag har chansen, och håller kvar din hand lite extra länge. Det är därför jag tjatat om saken som du så bestämmt säger nej till. Egentligen var det bara ett skämt, men när du sa att "vad ska jag göra där? Jag kommer ju bara bli ett påhäng" så insåg jag nog hur skönt det skulle vara att ha dig där, för jag litar inte på nån just nu. Kanske inte på dig heller, men just nu är du min stabila punkt, varesig du vill eller inte.
Ja, jag är en liten flicka. Ibland är jag jätteglad och jättespralig, för att sekunden senare nästan dö och vara förbannad på allting. Det går upp och ner. det värsta är småsakerna, som det där med cigaretten förut, förlåt för det. jag hatar att jag blir så satans irriterad för sånt som jag inte ens har rätt att bli arg för. Fan.
Egentligen har jag INGEN rätt att blir arg på dig för någonting, men det blir jag ändå, och jag blir extra arg bara för att jag inte får. Fan.

När jag behövde alla som mest, så fanns ingen där. ja, ingen utom du förstås. men du var bara där på halvtid, du var bara där när jag ringde dig. Åh gud, vad jag önskade att du ibland hade ringt mig. Bara sagt "hey babe, skulle bara kolla läget. Så att du lever och har det bra". kanske gjorde du det nångång, men jag önskar att du gjort det oftare. det är ju försent att säga det nu, men jag måste få det ur mig, jag måste få det att rinna av mig, precis som allting rinner av dig.
Nu för tiden är det fortfarande ingen som ringer. För det mesta får jag inte höra dåliga bortförlaringar längre när jag själv ringer, så jag får väl räkna det som ett plus, även om det känns sjukt. Hur kan man lämna någon när personen mår som värst? Varför gjorde ni så? jag fattade aldrig vad jag gjort för fel, jag fattar inte.
Det är därför jag säger det här en sista gång. Ska ni vara där och stöta mig så får ni göra det på allvar. jag vill inte ha nått jävla amatörstöttande, för i sånna fall får det va. Då vill jag att du/ni ringer till mig och säger det. "Carolin, jag pallar inte mer. Du är för krävande, ring när du lugnat ner dig" det är lugnt. du får säga så, men försvinn inte bara, låt mig veta att du inte vill veta av mig.
Ska det va, så ska det va. Man kan ringa mig ibland. Man kan fråga hur jag har det, eller varför inte föreslå att vi hittar på något så jag kan glömma allt runt omkring. Man får ju göra det om man vill. Jag behöver det verkligen. Just nu gör jag allt för att känna mig verklig. Jag sover ingenting, för då känner jag att jag lever. Jag äter ingenting, för hungern påminner mig om att jag fortfarande finns och jag tränar tills jag inte kan andas, för då vet jag ju att jag i alla fall fortfarande gör det. Andas, alltså. Vad jag behöver mer är något annat att tänka på. Jag behöver hitta på nya spännande saker, för jag behöver tänka på något annat. Jag kräver inte att någon ska... eller jo, vänta det gör jag. Jag kräver att ni som kallar er mina riktiga vänner och ni som påstår att ni bryr er, jag KRÄVER att ni hjälper mig nu. jag KRÄVER att ni ringer mig och lyssnar på mig när jag gråter i en halvtimme i sträck och jag KRÄVER att ni gör saker med mig. det kan bara vara en promenad eller ett erbjudande om att titta på film, Jag är inte så kräsen. förlåt, men nu räcker det. Jag klarar inte av situationen som den är just nu. Allvarligt.