Dagens I-landsproblem

Vi traskar. Det regnar, men vi traskar på. Min telefon ringer, och jag svarar.
han låtsas som ingenting, som om allting är som vanligt. vad gör du, hur är läget? Jag svarar kort, argt, försöker behärska mig.
Han: Är du arg?
jag brister. Klart som fan jag är arg! Jag är förbannad! Du har svikit mig, oss och framförallt henne. Hon. Den vackraste flickan i hela världen, hon, som jag skulle kunna dö för. Du har sårat det finaste i världen. jag skriker, alla på hela öarna kan höra mig, men jag skriker.
Han: Förlåt.
Du fattar inte, fattar inte. Ett förlåt kommer inte göra det bra. Jag litade på dig, du var min vän. Jag ville ju bara skydda dig. JAG VILLE JU BARA SKYDDA DIG, FÖR FAN. JAG VILLE JU BARA HJÄLPA DIG, DIN JÄVEL. Du har förstört mitt förtroende för dig, jag vet inte om jag kan lita på dig någonsin igen, och du har förstört henne. HUR I HELVETE KAN DU GÖRA SÅ?
Han: Men jag fattar inte vad jag gjort. Förklara, snälla.
Du fattar inte? DU FATTAR INTE? Alla fattar utan du, och du gör det med. sluta förtränga. sluta ljug. jag klara inte av mer lögner, inte från dig, inte från någon. Jag vill inte mer. jag lägger på nu.

Vi fortsätter gå. Skriker. Skriker så att hela jävla öarna kan höra oss, vi bryr oss inte. Ingenting spelar längre någon roll. Du säger att du vill dö, och jag slår till dig. Hårt, hårdare än jag hade tänkt. Du tittar förvånat på mig och jag drar dig så nära mig som möjligt och jag kramar dig så hårt jag kan och vi gråter. Äntligen kommer tårarna. Vi ska överleva, det gör vi alltid.