Dagens I-landsproblem

Jag hittade ett gammalt brev i min hemliga låda.

Hej,
sitter och tänker på dig, men bara sådär lagom. Eller kanske lite mer än vad som anses hälsosamt, men det är något med dig... ja, låt oss säga att jag tänker lite mer på dig än på alla andra.
Du har ett speciellt sätt att vara, jag har nog aldrig träffat någon som du förut. Så sårbar och liten, men samtidigt så stark och modig. Du vet hur du ska göra för att försvara dig och för att överleva, men du gör det inte om det inte är ytterst nödvändigt. Jag tror du är en såndär människa som helst av allt vill bli räddad, allra helst av en riddare på en vit häst. Kanske borde jag skaffa mig en vit häst, för jag vill vara den som räddar dig. Jag har aldrig menat att göra dig illa, men det vet jag att jag har ändå. Jag har gjort så mycket hemska saker emot dig och om jag fick en chans att ändra på någonting i mitt liv, så skulle det vara det. Allt jag vill är att du ska vara glad. Det bästa som finns är att se dig le.
Men det gör jag inte så ofta längre, ser dig le alltså. Jag vet inte vad jag ska... Helvete, du får mig alltid ur balans. När jag är med dig vet jag aldrig vad jag ska säga eller vad jag ska göra.
Det känns som om jag håller på att förlora dig, och det vill jag inte. Du är mitt allt. Utan dig skulle jag aldrig klarat mig igenom allting runt omkring och jag skulle fortfarande vara samma jävla idiot som jag va innan.
Fan, jag tror jag älskar dig.

Sen gled vi ifrån varandra. Det tog slut och vi ses aldrig igen och är båda två lika stora idioter nu som då. Men ibland saknar jag dig. För ofta saknar jag dig, även fast det var så länge sedan det var du och jag.
Ja, jag erskänner väl att jag har lite problem med att komma över folk... men vet du? Ibland tror jag att jag älskade dig med.