Dagens I-landsproblem

Det känns som om jag sabbat så mycket. Som om jag förstört så många människor...
Som om jag... gjort så många människor som jag tycker om besvikna.
Fast, det gör jag ju alltid, kanske. Det verkar som om det är den enda jag är bra på.
Som för några dagar sedan, då jag sa till en person jag tycker väldigt mycket om att jag aldrig vill se honom igen. Jag gjorde det för att jag var tvungen, för jag skulle aldrig kunna förklara för honom om mina brister, men jag vet att det sårade honom, och det värsta är att jag vill verkligen vara med honom.
Eller som en annan viktig person i mitt liv, som avskyr att vara där jag är, för han gillar inte personen han blir när han är med mig. Han är den enda trygga punkten i mitt liv, men han tror att han får mig att må dåligt, när det egentligen är han som mår dåligt av att tänka på att han får mig att må skit. så egentligen är det ju jag som får honom att må dåligt, right?
Sen har vi en väldigt speciell tjej, som inte pratar med mig längre, och jag vet att det är mitt fel. Jag vet att jag har sabbat den finaste vänskapen jag någonsin kommer att finna och jag vet inte hur jag skall lösa detta. Jag tvivlar på att det går, för jag tror inte hon vill veta av mig längre.
Å så dig, lilla O, som jag övergav och aldrig kommer att få se igen. Jag kommer alltid att sakna dig.