Dagens I-landsproblem

Det blev ingen avstängning av telefonen igår. istället gick jag o mötte Tobias och följde med hem till honom och kollade på film. Sen blev det sent och det regnade och jag är en liten boll, så jag kunde inte gå ut i det hemska vädret utan sov där.
Idag har jag o Sanna vart nere på MBV och haft ett hygienmöte - med bara oss två. MEN vi fick massa hjälp av en väldigt trevlig karl så nu börjar projektet gå framåt :)
Yeih =)

I mitt förra inlägg skrev jag att jag skulle börja skaffa mig självrespekt...
det går inte så bra som förväntat.

Nu skall jag plugga Näringslära :)

Seeeeg dag i skolan idag. Efter att ha vart i skolan 11 timmar igår (plus de 3 timmar de tar att ta sig dit och hem) så var det jävligt gött med helg nu.
Idag ska jag bara slappa tror jag. Kanske stänga av telefonen och bara dricka massa pro viva och bara vara :)
Fast det är rätt töntigt att säga så, "stänga av telefonen", som om man är jätte populär. Det är inte jag. Nu menar jag inte att det aldrig nån som ringer, men för att vara helt ärlig så är det ju inte som att det ringer konstant. Jag är en sån människa som alltid blir glad när jag får ett sms eller någon ringer för jag hoppas alltid att det ska vara någon rolig, typ kungen. Det hade vart rätt coolt... Så det är nog bäst att ha mobilen på, ifall han ringer menar jag. Kungen alltså. Det hade ju inte vart så jävla rock'n'roll om man missade ett samtal från kungen. Eller om det är Fredrik som smsar och frågar ifall jag och Sandra vill joina regeringen. Vem vet?

Idag har jag bestämmt mig för att börja skaffa mig lite självrespekt. Det går nog inte så jättebra tror jag. ^^

Dagens:
Jag och Suss diskuterar, men hon håller inte med mig.
Jag: Men i min värld är det så
Suss: Din värld är verkligen underlig.

Hm, den lät inte så rolig nu... den var roligare då. det var nog ett sånt där moment-joke^^

Ibland vill man ha något rätt mycket, och då spelar det ingen roll att man inte har någon chans, för man hoppas alltd att oddsen skall vända. Hoppet är det sista vi förlorar, men jag vet inte om det är en sådan bra egenskap alltid.
Ibland vill man ha något, och man gör dumma och töntiga saker för att få det. Man säger fel saker och gråter och skriker och skämmer ut sig och just precis då så bryr man sig inte alls.
Jag borde lära mig att hålla käften. Börja inse att man aldrig har någon riktig chans och att efter att man förlorat något en gång så är det bara att ge upp och gå vidare. Ta sig i kragen och fortsätta med livet.
Men ibland så kan jag inte det. Jag gör små tappra försök att få tillbaka det som en gång var mitt och jag säger patetiska små saker som bara gör saken värre och jag gör det bara för att jag aldrig ha fått lära mig hur man hanterar ett nej. Hur man gör när man inte får det man vill ha.
För det verkar som om jag aldrig får det jag vill ha numera.
Det värsta är kanske att jag inte längre vill ha något.

Detta inlägg tillägnas sandra som bara skriver första bokstaven i folks namn<3
Helgen har spenderats med S<3
I fredags efter skolan hade vi tänkt gå och träna, men istället åkte vi till stan o träffade A som var i götet för hon ska ha hand om en festival i stockholm i sommar och skulle träffa massa bokningsgubbar. Det var nice att träffa henne, var ett tag sedan nu. Så vi tre gick o satte oss och fikade o snacka skit i några timmar innan A skulle till trädgårn på någon fest som hade med bokningsgubbarna att göra^^
Jag o S åkte hen till henne för att plugga matte, och efter det var det tänkt att vi skulle plugga samhäll, men vid nio-tio tiden, när vi var klara med matten, dissade jag S o åkte hem till J o sov hos honom istället.
På lördagen åkte jag till Lindholmen o va gudie med S på Ester Mosessons. Sen åkte vi hem till henne o tänkte hämta träningskläder o åka o träna men vi pallade inte så satt hemma hos henne hela dagen o rökte och bara chilla. Vid 11 tiden på natten insåg vi att vi måste plugga, så då gjorde vi det. Sov där inatt o åkte hem idag vid ett tror jag. :)
Nu ska jag plugga lite mer:)

Jag har vetat att jag skall gå sjöintendentur på Ester Mosessons gymnasium sedan jag var 15. Det är snart tre år sedan. I tre år har det vart bestämt vad jag skall bli, och du kanske tänker, nu har hon fått nog. Som i alla filmer där ungdomarna har ett till synes förutbestämt liv och så bryter de sig loss och blir balettdansöser och fallskärmshoppare istället. Men jag är inte bitter. Om ca. ett halvår börjar jag 3:an och förhoppningsvis på sjö. För man måste ha bra betyg för att komma in, men i ärlighetens namn: jag kommer komma in. Jag har bra betyg. Jag är duktig och ambitiös. Jag kommer komma in på sjöintendentur när jag börjar 3an på Ester Mosessons gymnasium, precis så som jag bestämde för tre år sedan, och jag älskar det. Jag vill bli sjökock och man får hata mig hur mycket man vill för att jag har en plan som jag följer och vilken gör att jag alltid anstränger mig till max för att få toppbetyg och de bästa omdömena för att nå dit jag vill, för jag vill dit. Det är inget fel på att ha drömmar och ambitioner, det gör inte att man är tråkig och bara väljer den säkra vägen, det är drömmar och ambitioner som skapar dig och gör dig till en stark, lycklig och målmedveten människa. En människa som bestämmer sig för saker och får dem gjorda. Det är en sådan människa jag vill vara.
Men det finns faktiskt ett problem med min dröm. Problemet är att jag har två alternativ: Antingen så kan jag stanna i goa glada Göteborg, bo kvar hemma och kunna spendera mina pengar på vad jag vill. Jag kommer fortfarande kunna umgås med mina vänner när och hur jag vill.
Eller, så kan jag flytta till mysiga Helsingborg. Bo i en studentlägenhet, vara fattig som en råtta och äta snabbnudlar med kycklingsmak varje dag i ett helt år. Jag kommer inte kunna vara med mina gamla vänner lika ofta, men visst, jag kommer skaffa nya.
Jag borde stanna i goa, glada, men framförallt trygga, Göteborg. Det är här jag hör hemma. Jag är Carolin Solskär, bosatt på Öckerö. Jag älskar att bo på Öckerö. Här finns mitt liv. Alla vägar leder hit. Men ibland vet jag att jag behöver något nytt. Inte för att jag vill göra en tonårsrevolution och bryta mig loss, jag behöver inte det, det finns inga kedjor som håller fast mig, utanför att jag bara måste få tillbaka min kämparglädje. Jag känner själv hur skoltrött jag är, och jag behöver något som får mig att kämpa sista biten för jag vet hur besviken jag skulle bli på mig själv om jag inte orkar kämpa hela vägen utan blir en del av den gråa massan elever som bara passivt sitter med på lektionerna och inte bryr sig och inte orkar lära sig. Det är inte jag, jag är inte sån. Jag måste få lära mig saker och få förstå saker. Jag måste få visa vad jag kan och få bra betyg.
Det är jag.

Tittade på ett program idag på tv om en tjej som var överviktig och gjorde en magsäcksopertation. Denna dokumentär skilde sig inte från någon annan om extremt tjocka människor. Hon satt och klagade över hur dåligt hon mådde och påstod att hon försökt banta sedan hon var 8 år utan framgång.
Kontigt? Nej. För att gå ner i vikt kan du inte bara sitta framför datorn varenda satans dag och tänka att du bantar för att du halverar hur mycket du äter till lunch o middag. Att du sedan småäter som en galning mellan målen och att du inte motionerar ett skit, har det något med saken att göra kanske? Neeeeej. självklart inte!
Sen gör hon operationen. Resten av programmet går ut på att se henne några veckor efteråt när man inte kan se någon större skillnad och på hur ledsen hon är över att hon inte går ner mer i vikt än 24 kg. Skulle det kunna bero på att du inte tränar? Att du nästan inte äter någonting men bara sitter still och tycker synd om dig själv? Å är det verkligen så briljant att uppmana en 19 åring att äta så lite som möjligt. Som hon själv sa "helst vill jag inte äta någonting". Låter som vi har ett kommande fall av anorexia... Ja, jag antar att vi får se henne i en dokumentär igen om några år, då hon är så mager att vi knappt ser henne.
Är det verkligen okej att uppmuntra ett skadligt beteende för att förhindra ett annat?