Dagens I-landsproblem

Jag har vetat att jag skall gå sjöintendentur på Ester Mosessons gymnasium sedan jag var 15. Det är snart tre år sedan. I tre år har det vart bestämt vad jag skall bli, och du kanske tänker, nu har hon fått nog. Som i alla filmer där ungdomarna har ett till synes förutbestämt liv och så bryter de sig loss och blir balettdansöser och fallskärmshoppare istället. Men jag är inte bitter. Om ca. ett halvår börjar jag 3:an och förhoppningsvis på sjö. För man måste ha bra betyg för att komma in, men i ärlighetens namn: jag kommer komma in. Jag har bra betyg. Jag är duktig och ambitiös. Jag kommer komma in på sjöintendentur när jag börjar 3an på Ester Mosessons gymnasium, precis så som jag bestämde för tre år sedan, och jag älskar det. Jag vill bli sjökock och man får hata mig hur mycket man vill för att jag har en plan som jag följer och vilken gör att jag alltid anstränger mig till max för att få toppbetyg och de bästa omdömena för att nå dit jag vill, för jag vill dit. Det är inget fel på att ha drömmar och ambitioner, det gör inte att man är tråkig och bara väljer den säkra vägen, det är drömmar och ambitioner som skapar dig och gör dig till en stark, lycklig och målmedveten människa. En människa som bestämmer sig för saker och får dem gjorda. Det är en sådan människa jag vill vara.
Men det finns faktiskt ett problem med min dröm. Problemet är att jag har två alternativ: Antingen så kan jag stanna i goa glada Göteborg, bo kvar hemma och kunna spendera mina pengar på vad jag vill. Jag kommer fortfarande kunna umgås med mina vänner när och hur jag vill.
Eller, så kan jag flytta till mysiga Helsingborg. Bo i en studentlägenhet, vara fattig som en råtta och äta snabbnudlar med kycklingsmak varje dag i ett helt år. Jag kommer inte kunna vara med mina gamla vänner lika ofta, men visst, jag kommer skaffa nya.
Jag borde stanna i goa, glada, men framförallt trygga, Göteborg. Det är här jag hör hemma. Jag är Carolin Solskär, bosatt på Öckerö. Jag älskar att bo på Öckerö. Här finns mitt liv. Alla vägar leder hit. Men ibland vet jag att jag behöver något nytt. Inte för att jag vill göra en tonårsrevolution och bryta mig loss, jag behöver inte det, det finns inga kedjor som håller fast mig, utanför att jag bara måste få tillbaka min kämparglädje. Jag känner själv hur skoltrött jag är, och jag behöver något som får mig att kämpa sista biten för jag vet hur besviken jag skulle bli på mig själv om jag inte orkar kämpa hela vägen utan blir en del av den gråa massan elever som bara passivt sitter med på lektionerna och inte bryr sig och inte orkar lära sig. Det är inte jag, jag är inte sån. Jag måste få lära mig saker och få förstå saker. Jag måste få visa vad jag kan och få bra betyg.
Det är jag.