Rubrik
Vad hände med min ensam-helg? Och vad händer när jag blir galet rastlös, och Felix slänger ut mig? Och hur ska jag överleva på bussen? Jag kommer kollapsa av nervositet och ångest.
ALL KOLEKTIVTRAFIK BORDE FÖRINTAS!
Men det löser sig, det gör det alltid, eller hur?
Prata med Emelie nu. Hon, Sara, Josefin och Amanda ska tydligen hem till MM i helgen. Jag vet att det låter töntigt, men jag önskar att de frågat mig. Borde de inte ha gjort de? Jag har inte sett dem på år och dar, borde de inte undrat ifall jag ville följa med? Fan vad barnsligt det låter, men jag tycker faktiskt de borde frågat... Eller?
Rubrik
Fast å andra sidan skulle det vara skönt och bara vara hemma och inte göra någonting. Det var så länge sen jag inte hade något uppbokat. Tänk att bara sitta ner i någon av mina soffor, och bara vänta på att något ska hända. Inte ringa någon, inte planera något, bara vänta. Självklart vet jag att ingen kommer ringa. Jag vet inte om det beror på att jag är en jobbig och krävande människa som alla helst vill undvika, eller om det beror på att de är så vana vid att jag alltid har massa saker att göra, och de vet att jag ringer när jag kan. Det spelar ingen roll. Vill de nått, så kan de ringa. Annars klarar jag mig bra själv, det har jag alltid gjort.
Dagens i-landproblem:
Jag trode jag såg dig idag.
Jag trode det var du, kanske bara i en sekund eller två, men jag fick för mig att det var du, och jag kunde inte andas. det känns dumt, och just därför tänker jag inte skriva ditt namn här. Inte för att jag tror att du skulle läsa det, men om du av någon anledning skulle göra det, så vill jag inte att du skall veta att jag slutade andas för din skull.
jag har träffat många människor idag, som jag inte träffat på länge. det var som någon jävla föreningsdag. Alla var över allt. Tillochmed gammla Hawilaelever träffade jag, fast dem som jag aldrig hej till, jag är rädd för dem. Vill inte att de ska se mig i vanliga kläder i vanliga livet. Jag träffade Nina, som tydligen hade börjat röka. Dålig ovana, men dagens ungdomar är som de är. Hon sa att hon skulle ringa mig någon dag... får se hur det blir med den saken. Lovisa var också inne i stan. det känns som om det var jättelänge sen jag såg henne, fast det är nog bara 1½ vecka... (och henne har jag träffat nästan varenda deg sedan jag började förskolan, så det är inte så jätteovanligt, men det är nog första gången jag ser henne i stan...) jag hejade på Fredrik, och så var Niklas på bussen. Jag såg Odd som satt och fika på vallgatan, men han såg så upptagen ut att jag inte vinkade. Fast Odd kanske inte ska räknas som "folk jag inte träffar så ofta" , jag träffar han nästan mer än jag träffar mina gammla vänner. Weird... (Jag tänker inte ens nämna att jag träffade Sanna och åkte buss tillsammans... det hade vart mer intresant och ovanligt om jag sagt att jag inte träffade henne...)
Varför jag skriver allt det begriper jag inte. Du känner ändå ingen av dem, och de känner inte dig.
Fullt av folk, men var var du? Jag låter som någon jävla liten fjortistjej som följer efterfolk, men jag orkar inte bry mig faktiskt. Det kan vara vem som helst i hela världen, det behöver inte vara du, eller hur? fast visst känner du dig lite träffad, det måste du medge? Du kanske tillochmed vill att det ska vara du?
Jag borde sluta skriva nu... allt känns så jävla... tärande bara. Varför skulle det ha varit du? Såvitt jag vet så behöver du inte ens vara i Göteborg, eller hur? Nu när jag tänker efter... varför skulle du vara i Göteborg? Finns det någon vettig anledning till att du skulle vistas här? jag har ju för fan inte ens sett dig på veckor och månader!
Jag ska sluta tänka på dig nu, för jag förstår att du aldrig tänker på mig. Men om du läser detta, och har vägarna förbi Sverige, Göteborg eller Öckerö, så är du välkommen att ringa, bara så att du vet.
Förglömd
Jag känner mig... överflödig. Här sitter jag, i min ensamhet, och det ända jag har att glädjas över är att jag får på mig min lillasysters byxor. Klockan 7 ska jag dra med mig Sanna ner till mbv, det är filmkväll så alla ska sitta och titta på S/S Martha, en av dessa läskigt ö-kända filmer innom föreningen.
Fram tills dess, ska jag väl sitta här, och försöka undvika att pilla på mitt munsår. Jag har fått ett precis under min piercing, visst är det typiskt? Jag hatar munsår, ja, nu när jag tänker efter så hatar jag nog hela munnen. Hade vi inte haft den så hade vi aldrig kunna ljuga, och vi hade aldrig sagt elaka saker till varandra. Och vi hade inte fått munsår... Världen hade varit en bättre plats, om vi slapp våra munnar. Bäst hade vart om vi inte kunde komunicera alls, utan bara satt och tittade på varandra.
Nog om mina klart psykotiska idéer...
Imorgon blir en hetsig dag. Jag ska vara i Angered och nere ved öckerö hamn vid ungefär samma tid. Hur jag ska lyckas med det återstår att se... men ingenting är omöjligt, som Gunde Svan brukade säga^^
We're just like them.
I alla fall... Igår var det helt folktomt och mörkt. Klockan kanske var runt 5, men det var bäcksvart och så tyst att det ända man hörde var vinden och vågorna. Det var så underbart. Jah har aldrig kännt så förut. Det där lugnet som la sig över en som ett täcke. Just då älskade jag livet, och livsguden hade tagigt emot mig. det är inte dags för mig att dö än, det förstod jag, och kanske var det de som gjorde mig lugn. vetskapen om att jag får stanna, i alla fall en lite stund till.
Jag åkte hem till Thea sen, men jag orkade inte vara social just då. Jag ville bara ligga och stirra på en fläck i taket. Jag åkte hem, och bara fanns till...
Beautiful stranger
Sen försvann det, och jag fick hitta på något nytt.
Det har jag gjort, och det känns bra. Bättre tillochmed.
The house of the rising sun...
Jag har letat gymnasium (jag minns när jag var i den åldern), och hittade en små mysig internatskola.
Jag läste igenom deras broshyr, och sen slängde jag den.
För visst har jag trott och tyckt hela tiden att gymnasiet bara är en dålig ursäkt för att få flytta ifrån den här fördömda ön?
Att få slippa alla små flickor och pojkar som super sig fulla på de mest skrattretande vis, de ökända alla-känner-alla viset och ja, allt det där som är så jävla typiskt för små hålor som den här.
Men om jag åker härifrån, flyttar in till någon lägenhet i stan, eller någon annanstanns, vad händer då?
Vad ska jag göra när jag har någon konstig obeskrivlig kännsla, och inte kan springa hem till Sara och bara sitta och skrika ut i tomma intet.
Ska jag skrika ensam då?
Vad ska jag göra om jag får det där jävla emmelie-suget och bara måste springa och hoppa på henne och slå henne lite, eller bara sitta och skratta åt ett par hemma gjorda stringtrosor/handväska.
Eller om jag mår skit, och behöver en Amanda kram och ett Amanda leende, som säger att allt kommer att lösa sig.
Eller om jag bara vill sitta och titta på Gabriella och lyssna på henne när hon skrattar.
Eller tänk om jag vill bråka med Jesscia, krama Niklas, vara irriterad på Markus, prata känslor med kjell, vara riktigt sådär tjejig som man bara kan vara när man är med MM.
Eller tänk om jag vill sitta och filosofera med Thea, och drömma om det ljuva livet.
Eller hitta på äventyr med Sanna, och sitta och skratta åt allt och ingenting.
HUR SKA JAG KUNNA HITTA ANDRA SAKER OCH MÄNNISKOR SOM GÖR ATT JAG GLÖMMER DEM JAG HAR NU?
Jag tror inte det går.
Visst jag vet att vi kanske inte är FRIENDS FOREVER-material, men jag vill att det ska vara såhär så länge som möjligt.
Snälla?